Några möten på stan – roligt att tjöta med folk

Jag har bloggat och instagrammat om festivalen Way Out West i helgen. Några här kanske har sett det. Nu tänkte jag berätta om några människor jag träffat i helgen.

På lördagen köper jag en öl och sätter mig på en parkbänk utanför festivalens område (Slottskogen i Göteborg). Bredvid mig sitter en man i 50-årsåldern. Han plockar också fram en öl. Vi skålar och börjar prata lite. (Jag brukar inte dricka öl mitt på dagen men är det festival så är det festival). Han var en intressant person. Han hade jobbat med många olika saker i Göteborg. Han var intresserad av motorcyklar och berätta lite om det. Han kom ursprungligen från Dalarna och hade spelat i ett rockband. Lustigt nog berättade han om trummisen i bandet. Trummisen hade samma efternamn som en gammal flickvän till mig från samma plats. Jag måste kolla upp det. Antagligen någon släkting till henne. Efter ett tag säger vi hejdå. Jag ska in på festivalen. Han ska ner till stan och träffa några kompisar.

På bussen mellan Slottskogen och Hisingen. Jag sätter mig bredvid ett kompisgäng. De pratar om band de ska se. Jag frågar tjejen bredvid mig om hon har sett bandet Deportees. Vi börjar prata lite om musik och banden på festivalen. Frågan är om man ska välja Deportees eller en ny RnB-artist som heter Ray BLK. Vilken är bäst? De kommer från Umeå men hon pluggar till civilingenjör i Göteborg. Kompisarna är på besök här.

På spårvagnen hem mitt i natten. För andra gången den här helgen är det någon som säger ”du ser ju ut som Lars Winnerbäck”. Lite lustigt. Det brukar inte folk säga. Den här tjejen har också varit på festivalen med sin kompis som sitter bredvid. Hon berättar att hon ska på en Tinder-date. Det är andra gången de ska ses och hon är nervös. Hon håller på att diskutera med kompisen. Ska hon kanske åka hem istället? Det är ganska roligt att lyssna på. Men hon hinner också berätta att hon läser till jurist på Handelshögskolan i Göteborg. Hon vill bli affärsjurist.

Hon bestämmer sig för att gå av och jag fortsätter prata med kompisen. Hon jobbar som butikschef på Saluhallen i Göteborg. Det är en butik som säljer kött och chark. Affärerna går tydligen så där. Det är inte lika många som handlar på Saluhallen längre.

– Min pappa handlade alltid där, säger jag.

– Det är så många som säger det. Deras föräldrar gick till Saluhallen men inte de själva.

– Det var bättre förr. Folk brydde sig om kvalitet.

Det beror också på att det är svårt att ta bilen till centrum, berättar hon. Vi fortsätter småprata lite tills jag ska gå av.

– Gött att tjöta med folk, säger hon när jag går av. (Att tjöta betyder ungefär småprata, i alla fall i Göteborg)

Tjötet fortsätter på söndagen. Det sitter en ny tjej i kassan på ICA där jag brukar handla. Jag kommenterar att de har bra musik i butiken. (De har alltid bra musik där. Personalen får välja). Sen diskuterar vi att det är slöseri att man alltid måste skriva ut papperskvitto när någon handlar något. Jag nämner att jag har varit på Way Out West. Det har hon också. Jag frågar henne vad som var bäst och hon nämner några band. Sen börjar hon prata om hur bra förra året var när ”Iggy Pop och …. vad heter hon nu igen… spelade”. Kvinnan bredvid fyller i:

– Patti Smith menar du va?

– Ja just det, Patti Smith.

Tjejen i kassan är inte gammal. Kul att hon gillar två gamla rockpensionärer som Patti och Iggy. Det är det som är så kul med musik. Den kan förena folk som på ytan är väldigt olika.