Jag tror poeter kan lära oss något. En poet måste fråga sig:
– Hur kan jag beskriva den här händelsen, situationen eller känslan?
– Vilka ord uttrycker exakt det jag vill säga?
– Hur kan jag uttrycka mig på mitt personliga sätt?
Samma frågor är bra för den som lär sig ett språk.
Det finns en massa sätt att uttrycka en viss sak på svenska. Den som lär sig måste leta efter dem. Man måste lära känna språkets nyanser. Vad är skillnaden mellan ”en diskussion” och ”ett samtal”? Vad är skillnaden mellan att säga ”jag begriper”, ”jag förstår” och ”jag fattar”? Man måste faktiskt också forma en personlig stil. Vill du tala svenska på ett propert och formellt sätt? Vill du prata mer informellt? Vill du anpassa dig till den lokala dialekten där du bor eller försöker du hellre använda en mer neutral dialekt. Man kan se det här som stilistiska val, precis som att välja skor.
***
En poet nöjer sig inte med att bara säga ”jag är ledsen” eller ”natten är lång” utan letar efter mer intressanta och personliga sätt att uttrycka sig. Jag tänker på Tomas Tranströmer som en poet som hela tiden letar efter exakta beskrivningar och metaforer. Titta på hur han beskriver att morgonen kommer efter en lång natt i den här strofen från dikten Kyrie:
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.
Vi behöver inte alla bli poeter men vi kan inspireras av deras omsorg om språket.
Svenska med Kalle 