Bottnar

Ett glas har en botten. En båt har en botten. En människa har många bottnar. Min vän Hanna pratar alltid om människors bottnar.

Tack för era kommentarer om lyssnande igår. Om en bloggpost är som ett första drag i ett schackparti så avgör nästa drag vilken öppning det blir. En text är ett första förslag och ett svar är en början på en dialog.

En möjlig fortsättning. Jag menar inte att lyssna är att sitta tyst. Jag tänker att lyhört lyssnande är förutsättningen för att svara. Ett svar kan vårda potentialen i det den andra personen säger. Ett svar kan vara en reflexmässig kliché. Allt för många samtal är en serie av klichéer. Som om två tennisspelare värmer upp men aldrig börjar spela.

Två skickliga spelare är aldrig förutsägbara. Man vet inte om nästa slag kommer gå till höger eller vänster, vara rakt eller skruvat, vara en lobb eller en stoppboll. Varje spelare försöker göra det yttersta av motpartens respons. Det går att jämföra med att lyssna efter alla möjligheter i det en annan människa säger. En människa har många bottnar. En mening går att tolka på många sätt.

Om man inte gillar tävlingsmetaforen kan man tänka på dans istället. Samspelet i rörelse. Eller man kan tänka på två jazzmusiker som improviserar, ständigt uppmärksamma på den andra musikerns nyanser, färgningar, fraseringar.

Ett ögonblick har många bottnar. När man lyssnar lyhört kan man både vara följsam och kreativ. Man kan låta sig ledas och överraska med något nytt.

Vi har knappast gått till botten med lyssnandets mångbottnade konst. Snart är det helg dessutom. Läge att slappna av. Men kanske finns det ork för kreativa och stimulerande samtal också. Jag fortsätter gärna samtalet här.