Mitt första teaterminne

Mitt första minne av teater hänger ihop med Maria. Vi kallade henne ”Galna Maria” för att hon var tokig och rolig. Hon var min mammas kompis och var barnvakt åt oss ibland. Hon hade långt blont hår, skrattade högt och mycket och hittade på många roliga saker med oss. Dessutom var hon lesbisk och hade en flickvän, vilket gjorde henne ännu mer intressant. Marias hobby var att spela teater.

En gång gick hela familjen och tittade på Marias teatergrupp. De spelade en pjäs som heter Ordning härskar i Berlin. Jag googlade nu och pjäsen är skriven av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnsson (Jag hade fått för mig att det var en pjäs av Bertolt Brecht). Den handlar om den kända kommunisten Rosa Luxemburg. Mamma brukade alltid säga att jag skulle ha hetat Rosa om jag hade blivit flicka. Min uppväxt var väldigt politisk.

Jag minns inte mycket av pjäsen. Jag minns den högtidliga stämningen i teaterlokalen när vi gick in. Det var mörkt på scenen när vi hittade våra stolar. Kanske tyckte jag det var lite tråkigt men en scen har fastnat i minnet. Maria satt på scenen tillsammans med en annan skådespelare. De pratade om något som Marias karaktär tyckte var väldigt roligt. Jag tror de planerade något busigt i pjäsen. Flera gånger blev Marias karaktär så entusiastisk att hon kvävde sitt förtjusta skratt genom att stoppa handen i munnen och nästan explodera inombords av förväntning. Jag tyckte det var fruktansvärt roligt.

Kanske gjorde det minnet att jag själv blev intresserad av att spela teater. På scenen fick man tydligen leka och visa stora känslor precis som man ville. Senare gick jag själv teaterutbildningar och arbetade som skådespelare i några år. Hur som helst har den där gesten med handen och Marias tillbakahållna förtjusta fnitter etsat sig fast i minnet.

Vad är ditt första minne av teater?

*Fotot är från ett studiebesök med på Göteborgsoperan med mitt gamla jobb AbfVux.

2 reaktioner till “Mitt första teaterminne

  1. Att resa tillsammans i tid med dina berättelser. Att se den skrattande Kalle som kände sig fascinerad av teatern, av en rolig och atypiska väns mamma, att se känslor på scenen, på liv – och tar den nästa steg, att förvandlas pjäsen till din egen upplevelse. Jag visste inte att du jobbade som skådespelare (fast vi kan tydligt se hur fantastisk du är att kommunicera), hur intressant som helst!

    Jag bodde i förorter i Rio de Janeiro, och min områd hade inte teater och bio. Min kusin hade börjat att läsa teater på en av den bästa teaterkurser och erbjöd mig att följa med för att se avslutining presentationen av hennes kompisar på ett riktigt teatern. Jag kommer ihåg att det var långt borta, att vi tog två bussar – och jag var 15 år gammal. Pjäsen var “Capitoes de areia” av Jorge Amado, en av mest älskade författare speciellt för barn och unga i Brasilien. När lamporna var släckta och illumination visade expressioner av den unga och duktiga och inkarnerade unga som karaktären jag hade läst, det var en convulsion, jag visste att aldrig mer skulle jag bli densamma efter den där upplevelse.

    Några år senare blev jag, av en slump, blev också engagerad i en pjäs. Jag brukade att titta på teaterövningar flera gång i veckan efter universitet – hittade en grupp som brukade öva i en klubb nära jag bodde. Jag var där så ofta att jag nästan kunde några samtal inuti. Pjäsen dem övade var “Memórias póstumas de Brás Cubas” baserade på Machado de Assis (ohhhhhh!). Jag bara satt där och lyssnade och applådera. En gång, den fina skådespelare som gjorde den viktiga kvinna karaktär “Virgilia” var sjuk och kunde inte vara med. Regissören sa att jag var där som entusiastisk tittande och undrade om jag kunde bara hjälpa till den där kvällen, om jag kunde “läsa texten” bara för dem inte förlora tid. Jag tackade ja utan att veta att där skulle börja en ny resa för mig. Efter en månad, regissören gav roll till mig och jag kunde tolka “Virgilia” i flera skolpresentationer, teater och resor. Det var magiskt. När vi reste till andra städer i Brasilien, brukade vi sjunga i bilen en sång som var favorit av våra koreografer: hon var gallen med Abba! Och då Dancing Queen blev en del av mig själv, händerna ute fönsterna i bilen, alla galna och hungriga för livet, för konst.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s