Jag satt på en bar igår. Jag lyssnade på sällskapet bredvid mig. En ung man med keps och fokuserad blick pratade om snus. Han berättade om sin favoritsnus. Smaken var mild och neutral.* Den låg perfekt under läppen. De fortsatte att diskutera snusets förtjänster (=fördelar).
– Snus är långsiktigt. Du kan hålla på med det hela livet. Hur många 80-åringar uppskattar att snorta en lina koks (=dra in kokain i näsan)? Snus däremot. Det kan man uppskatta hela livet.
– Ja för mig är det som morgonkaffet, replikerade den andra.
Folk pratar om roliga saker. Vi människor har också en förmåga att rikta vår passion mot nästan varsomhelst, som den perfekta prillan (snus) till exempel.
Är det vanligt att snusa i ditt ursprungsland?
*Jag använder preteritum här för att syfta tillbaka på vad mannen sade även om snuset egentligen har samma egenskaper idag när jag skriver. Snusets egenskaper är inte ”avslutade” men mannens utsagor om snuset är det. Det handlar också om tempusharmoni, tror jag. Det blir konstigt att skriva ”mannen berättade om…” och sedan byta till presens när jag återger vad han sade indirekt. Om jag citerade mannen skulle jag använda presens. Googla på direkt och indirekt anföring för att läsa mer.
Svenska med Kalle 
Det var en roligt berättelse. I mitt land (Nederländarna) bara gammel män snusar. Men det kallas ´pruimtabak´.
GillaGillad av 1 person