Första gången jag var på opera gick jag i lågstadiet. Skolan tog med oss på barnopera. Föreställningen var Trollflöjten av Mozart. Först fick vi titta på operans lokaler. Jag fick också pröva att spela på den stora vackra flygeln i sångarnas övningsrum. Efter föreställningen fick vi prata med sångarna. Jag minns att jag försökte skoja med sångarna och sade att jag tyckte de borde ha sjungit högre. De tyckte nog mest jag var gullig. Det som gjorde mest intryck på mig var förstås arian Nattens drottning.
Sen tog det lång tid innan jag lyssnade på opera igen. Min föräldrar lyssnade inte på opera och jag kände ingen annan som gjorde det heller.
Jag föll för opera på allvar mycket senare, när jag lyssnade på en liveinspelning med den kända sopranen Maria Callas. Det var en aria ur La Traviata av Verdi tror jag. Förutom den fantastiska sången var det publikens respons som drabbade mig. Här måste finnas något jag har missat, tänkte jag, när jag hörde publikens jubel. Här är en aria med Callas från en annan opera av Verdi. Lyssna på publiken i slutet.
Min nyfikenhet hade väckts av att två vänner studerade klassisk sång på folkhögskola. Det var Jonas som jag spelade teater med och Daniel som spelade bas med mig i ett popband. Han arbetar nu professionellt som operasångare (länk). Jag tyckte det var kul att höra dem sjunga men det var Callas och hennes hängivna publik som definitivt vann över mig till operan.
För mig är det alltid sopranernas insats som berör mig mest men sången överlag är fantastisk. Kombinationen av kraft, kontroll och känsla är unik och när en sopran får till den där tonen som går genom märg och ben så det känns som kroppen skakar med i tonen rent fysiskt får jag rysningar och tårarna börjar pressa på bakom ögonen. Det måste inte vara att handlingen är berörande. Berättelsen i operastycken är ofta ganska konstig och mossig. För mig är det något med den kontrollerade urkraften i sången som rör mig på ett alldeles speciellt sätt. En operachef sade en gång i en intervju att operans uppgift är att få publiken att gråta, en ganska passande beskrivning tycker jag.
Här är samma aria som ovan med den fantastiska sångerskan Montserrat Caballe som gick bort för inte så länge sen. Njut av hennes tekniska ekvilibrism, avslappning och sylvassa fokus. Magiskt!
Har du något favoritstycke eller någon favoritsångare inom operan?
Svenska med Kalle 
Fint!
Vad underbart att barnen i Sverige kan få se opera med skolan!
Jag skrattade när jag läste vad du sa till sångarna, kvickt! 😉
Min bästa vän Gabriel (in memorium) älskade opera. Han kunde flera texter från hjärtat och hade den storsta samling av cds, libretti och videos med hans favoriter. Han brukade att säga jag var en opera tjej, en dramatisk själ – och även med alla ingående tragedin tolkade vi det som en komplimang.
När vi bodde i Tuscany i ett år och då hade vi chans att besöka Puccinis hus. Att se hans piano, rummet han föddes, att andas atmosfären. Att bo i Tuscany låter som opera. Man kan dagligen lyssna på sångerskan som sjunger opera i Firenze stad på gatorna. Jag grät ofta…
Vi ville se i Verona arena en riktigt opera innan vi skulle åka tillbaka till Stoccolma men i slutet gick inte så. Vi vet att operan väntar och när vi ska mötas den på scenen kommer att bli magiskt.
Tack för jättefin inlägg! Precious!
GillaGillad av 1 person